En fråga man kan ställa sig när det kommer till stoikerna var om de trodde på en högre makt. Svaret är både ja och nej. Stoikerna var förespråkare av panteism. Med panteism avses en tro enligt vilken Gud och Natur är samma sak. Världen är alltså besjälat av ett transcendent andligt väsen inom vilket allting är ett. Ordet panteism är ett resultat av en syntes av de två grekiska orden pan (‘allt’) och theos (‘Gud’). Enligt detta synsätt är alltså Gud inte en från världen skild omnipotent och transcendent varelse höjd över tid och rum. Gud är världen och världen är Gud. Gemensamt för alla panteistiska teorier är att de innefattar framför allt två teser. Den första kallas den ontologiska tesen. Med detta avses att allting som existerar konstituerar en enhet. Den andra tesen, den ideologiska tesen, innebär att denna enhet är gudomlig i den bemärkelsen att en religiös attityd ska anläggas gentemot den.
Den antika stoiska panteismen utgår från idén om att Gud (eller kosmos) är ett odödligt och rationellt ‘djur’ som är perfekt. Gud är Skaparen, alla tings fader, vare sig det rör sig om generella eller specifika ting. Gud genomsyrar allt. Vidare, menar stoikerna, att kosmos präglas av två principer: en aktiv och en passiv. Den passiva principen är det som blir format, så kallat materia. Den aktiva principen är det som formar, så kallat logos. Gud är alltså en mix [grek. memichthai] av materia och logos. Han genomsyrar all materia och kan därför strukturera världen. Den aktiva principen, logos, spelar rollen som universums ‘själ’ – dock inte i någon immateriell bemärkelse. Istället är den materiell. Detta kan jämföras med analogin att vatten blandas med vin.
[Stoikerna säger att] Gud är världens själ, och att världen är Guds kropp
Lactantius, Divine Institutes (VII. 3)
Som nämndes ovan är Gud rationell. Därmed kan inget som Gud gör – gentemot världen, dess delar eller invånare – klassas som ondskefullt eller fel. Därmed är världen arrangerat på bästa möjliga sätt. Stoikerna går så långt att kalla Gud ”dygdig”. Han saknar därmed laster såsom ilska. Gud skadar ingen. Han är omtänksam och lugn.
Hur argumenterade då stoikerna för att Gud fanns? Argumenten var, bland annat, dessa (se framför allt Cicero, Om gudarnas natur):
- Det finns en universell konsensus att Gud existerar. I stort sett alla kulturer på alla platser i världen tror på någon gud eller flera gudar.
- Människor känner intuitivt att Gud existerar.
- Om man ser sig omkring verkar det som om allting har ett syfte. Detta kan enbart vara verket av en intelligent skapare, nämligen Gud. Annars skulle universum vara en slump vilket är orimligt.
- Om Gud inte existerade skulle detta innebära att människan är den bästa varelsen som finns i universum. Men eftersom ett sådant konstaterande förefaller galet måste Gud finnas.
- Endast en rationell varelse (Gud) kan ge upphov till en annan rationell varelse (människan).
- Det rationella är bättre än det icke-rationella; men ingenting är bättre än universum; därför måste universum vara rationellt.
Vad gäller argumenten för panteismen framfördes främst två argument, det så kallade ‘toppen ner-argumentet’ och ‘botten upp-argumentet’. Det förstnämnda argumentet innebär att eftersom Gud existerar kan det inte finnas någonting annat. Det ligger i sakens natur att en varelse med sådana oändliga kvaliteter måste utesluta existensen av någonting som är självständigt från Gud. Då Gud är perfekt måste han så att säga ha och vara allt. Det sistnämnda argument innebär att om man observerar världen kan man se att allting hör ihop. Allting består av och kan brytas ned till atomer. Denna samhörighet måste nödvändigtvis vara gudomlig. Det vill säga, vi alla är del av samma gudomlighet.
Implikationerna av panteismen för stoikerna var flera. Läran om att leva i enlighet med Naturen är ett exempel på en följd av en sådan världsbild. Man måste acceptera att man som individ är en liten del av en större organisk helhet (universum) som präglas av processer (krafter) utanför ens kontroll. Ett exempel på en av dessa naturliga krafter är döden. En annan följd av panteismen var att stoikerna trodde på en princip om ömsesidighet [grek. sumpátheia]. Idén innebär att alla människor är ömsesidigt beroende av varandra. Vi finns till för att hjälpa varandra och vi har en djup, gudomlig, koppling mellan oss. Det var stoikerna som myntade begreppet cosmopolitanism, som innebär att alla människor tillhör ett världssamhälle och att alla ska behandlas på samma sätt ur moralisk synvinkel oaktat nationell tillhörighet. Stoikerna var med andra ord de första världsmedborgarna.
Vörda gudarna, arbeta för människornas väl.
Marcus Aurelius, Självbetraktelser (6:30)
Allnaturen har skapat de förnuftiga varelserna [människorna] för varandra för att de ska gagna varandra efter förtjänst och under inga villkor skada varandra.
Marcus Aurelius, Självbetraktelser (9:1)
Detta var allt för denna gång. Må Fortuna vara med er!
Att leva som en stoiker 
2 reaktioner till “Panteism”